Kollo
I söndags åkte vi återigen ner till mitt gamla hemland – Skåneland!
Denna gång tränade vi först på att få våra mattar å hussar att gå bredvid oss, trots att de inte hade det där repet att stödja sig på. Tina ökade svårigheten för våra människor ännu lite till – hon kastade såna där dummys runt våra människor! Och detta medan de skulle försöka gå snyggt bredvid oss hundar! Som du förstår hade de ett sjå att hålla koll på sina ben och röster. För på något konstigt vis så börjar människor säga oljud, så snart det där repet (som de brukar hålla i handen) inte längre är med. Men jag tycker ändock att min husse Jocke klarade det galant!
Efter denna lite speciella promenad, så fick vi bada! När dummyn först hade fått ligga i vattnet en stund, så kunde jag hämta hem den till husse. Och Husse-Jocke tog emot den så bra! Jag har fått honom till att sitta ner, till och med att vända bort huvudet en aning, innan jag värdigt kan avlämna dyrgripen. Han är läraktig den där människan!
Nästa spännande grej, var att hela skocken gick över på andra sidan vattnet, för att då kasta tillbaka alla dummys som vi hundar hade hämtat! Och denna gång landade dummysarna på land. Så det var bara för mig (och mina syskon) att simma över, leta upp tygpåsen, för att sedan simma tillbaka och lämna. Sån tur vi hade med vädret! Om det hade varit kallt, skulle nog våra shortsklädda människor frusit.
Så långt var allt normalt. Plötsligt när jag är som mest upptagen med att få matte att gå lite snabbare, så öppnas en baklucka och jag åker in. Men det var inte MIN bil! Och jag var inte ensam i buren…! Nä, där satt Boy och Tina (alltså hunden)! Och vips så var mina människor borta. Den här bilen kördes av Håkan och Tina (alltså människan). Boy förklarade där bak i buren, att jag nu skall bo på kollo, i en hel månad! Men hur skall mina människor klara sig…? Tina (människan) har lovat att kolla upp dem, så det har det bra i Torslanda… Jag får återkomma hit till Doggboken med rapport, om hur det har varit på kollot, lite längre fram.
Matte fyller på: Efter det att vi lämnat Fox till Tina å Håkan (snälla ni som tar hand om Fox och ger honom lite flockliv), så åkte vi till Falkenberg. Där mötte vi Astrid och hennes Wilma. Wilma är 8,5 år, svart labrador och har bott på lite olika ställen innan hon nu har landat hos Astrid.
Eftersom Jocke och jag nu är helt hundlösa, så passar det bra att Wilma får komma till oss i Torslanda en vecka! Wilma är en glad tjej, positiv till det mesta. Ja, förutom att vänta 🙂
Fler rapporter kommer.
Slut från matte Fia.
